En influensa som slog knockout.

En influensa som slog knockout. Hej och godmorgon söndag. Det har varit tyst från mig den här veckan och anledningen till det är att jag varit fruktansvärt sjuk. Det började i måndags med huvudverk och sen har varje dag eskalerat i en rätt häftig takt med halsont, feber och hosta utan dess like. Jag har influensa b som satt sig på hela mitt system. Igår morse var jag så pass dålig och uttorkad att jag blev upphämtad med ambulans och körd till akuten på Huddinge sjukhus. Här befinner jag mig nu och efter några påsar drop en massa läkemedel, en natt som gav iallafall 3 timmars sammanhängande sömn känner jag mig långsamt lite lite starkare. Viruset har gått ner i lungorna så jag har helt enkelt fått en lunginflammation. Nu väntar jag på lite odlingar som tagits för att se om jag ska få antibiotika, men helst avråder dom ifrån det eftersom jag är gravid och har mestadels vita blodkroppar.. Igår kväll kördes jag upp till förlossningen för att kolla läget med min lilla bebisen också. Tack och lov såg allt bra ut vilket känns som det absolut viktigaste just nu även om jag känner mig helt slut, är så trött på all väntan och saknar min dotter så att det gör ont.

Jag hade kunnat skriva en bok om hur galet allt har gått till innan jag väl kom hit. I torsdags kväll var jag riktigt dålig och jag blev hänvisad av 1177 att ta mig in till akuten. Väl på Danderyds akut blev jag nekad vård och hänvisad till förlossningen på Karolinska. Väl där säger dom att jag är på helt fel ställe och att Danderyd har agerat fel som hänvisat dit. Vi blev skickade vidare till Huddinge akut och där blev jag inskriven i receptionen men väl på undersökningnen som gjorde av två oerhört kaxiga och oproffsiga tjejer så blev jag instruerad om att jag igen var på fel ställe, inte tillräckligt sjuk och att de ville skicka mig vidare till närakuten . Där fick jag nog och min kropp orkade inte mer så det var bara att sätta sig i taxin för att åka hem igen. Då hade jag spenderat timmar på hårda stolar i tre lika vänterum.. Fredagen härdade jag ut hemma men jag blev bara svagare och svagare. Lördag morgon var jag däremot helt utslagen och framförallt orolig för bebisen i magen som hade börjat visa mindre fosterrörelser. Sen minns jag inte så mycket mer när ambulansen väl var på plats för att hämta mig. Jag orkade knappt öppna ögonen förens jag låg i mitt egna rum på Huddinge. Då hade jag fått i mig en påse dropp som börjat ge effekt.

Jag längtar så otroligt myckt hem och det är verkligen en utmaning att vara ifrån sin dotter såhär. Jag fördriver tiden med att få videos skickade till mig på henne. Sen sover jag lite mellan all väntan men annars står allt helt stilla. Jag försöker tänka positivt och att det hade kunnat vara så mycket värre. Under hela veckan hemma har det varit så otroligt frustrerande att inte kunna ta hand om Aléa så som hon har behövt mig. Jag ser hur hon har tittat på mig och verkligen undrat varför jag inte kan bära upp henne eller ta mig ur sängen. Många gånger har jag tänkt; så fruktansvärt det måste vara för alla de mammor som är riktigt allvarligt sjuka och som faktiskt aldrig återhämtar sig utan tvingas se på sina barn från en rullstolar eller sjukhusbesök. Usch. Mitt hjärta brister för dom familjerna.

Nej, det här klarar jag och snart är jag hemma igen med ny kraft. Jag ville mest bara kika in här och ge er en liten uppdatering. Hoppas ni mår bättre än mig och att ni håller er friska.

Stor kram, L.