Två omtumlande möten på en och samma dag.

Hej från Sverige, Hej vänner. Hoppas ni haft en fin start på veckan. Igår kväll landade jag och min lilla familj på svensk mark. Flygresan med Aléa gick bra och hon var som en liten solstråle under hela resan trots mellanlandning och en lång transfer. Väl hemma begav vi oss till vår egna lägenhet och sov för första gången på nio (!) månader hemma i vår egna säng. Vilken lycka. Även om klockan var mycket när vi väl kom fram igår kväll så kunde jag inte hålla mig ifrån att tända brasan och alla ljusen. Ett stort lugn välde över mig och jag verkligen njöt av att få somna igår. Det är fortfarande mycket mycket kvar som ska på plats men jag tror nog att vi alla känner oss väldigt tacksamma av att bara få vara på egen mark från och med nu. Resten kommer på plats inom sin tid.

Imorse packades det upp och sen inväntade jag in pappa som skulle hämta upp mig för att tillsammans åka till farmor som ligger på Danderyds sjukhus. Jag hade hjärtklappning den sista stunden innan vi nådde hennes avdelning och väl inne i hennes rum så brast det för mig. Min älskade lilla farmor låg där så vacker och fin. Inte direkt kontaktbar men ändå kändes det som om hon kunde känna att jag var där och att hon lyssnade när jag talade till henne. Det har varit svårt för mig att ta in hur sjuk hon blivit när jag inte har varit hemma. På det sättet blev mitt möte med henne som en liten chock idag även om det var väldigt skönt att äntligen få träffa henne.. Efter en stund på sjukhuset var det bara att svida om till nästa läkarbesök, nämligen 20 veckors kontrollen som släpat efter under dom senaste veckorna. Denna undersökningen har för mig alltid varit förknippad med så mycket nervositet och rädsla. Allt gick tack och lov bra och vår lilla son såg så söt ut när barnmorskan höll på att mäta alla organen och kroppsdelarna.

När klockan var 15 idag och jag var klar med undersökningen kände jag mig plötsligt helt slut. Egentligen skulle jag ta mig till gyn-akuten för att mäta mina sammandragningar som spökat en hel del dom senaste veckorna. Energin tog däremot slut och jag valde att åka hem och landa i dagens olika möten. Det är märkligt hur livet ter sig ändå. Att både sorg och glädje kan ta plats på en och samma gång.. För mig är det första gången som jag upplever att någon i min närmsta krets plötsligt blir väldigt sjuk. Jag vet att jag är lyckligt lottad som inte råkat ut för detta förens nu. Ändå är det svårt att förbereda sig och inte känna en enorm smärta.

Nu ska jag runda av för dagen. Aléa har redan vaknat tre gånger sen hon stupade i säng vid 18 så jag misstänker att hon känner sig lite orolig med alla nya intryck idag.

Jag önskar er en fin kväll så hörs vi under morgondagen