Birth Story Part 2. Tillbaka till sjukhuset. Mycket riktigt hade vi rätt och barnmorskan konstaterade efter undersökningen att jag var 4-5 cm öppen. Vi fick läggas in över natten men inte på förlossningen utan på en annan avdelning. Galet nog fick vi samma rum som jag hade när jag var inlagd på sjukhuset i oktober. Det kändes faktiskt lite tryggt och nästan som ett sign.Vi blev väl omhändertagna men barnmorskan trodde ändå att vi eventuellt skulle få åka hem morgonen därpå för att fortsätta vänta in kraftigare värkar hemma. Dom rekommenderade oss att sova ordentligt för att förbereda oss inför förlossningen. Mina värkar hade vid det här laget börjat bli kraftigare men jag tänkte att allt ändå var som det skulle och försökte att inte lägga allt för mycket fokus på det.Jag hade tidigare föreställt mig att värkarna skulle göra så mycket ondare när det väl var dags att föda så jag förstod inte riktigt vilket arbete min kropp redan höll på att göra.Filippo och jag kröp ner i varsin säng och han somnade på en sekund. Jag som hade svårare att sova fick en insomningstablett i hopp om att kunna samla på mig lite sömn. Natten innan var jag nämligen magsjuk och hade ingen sömn i bagaget förutom dom där 30 minuterna innan mitt vatten gick. Precis när jag tagit tabletten och sagt "godnatt" till barnmorskan började värkarna bli mycket kraftigare. Jag låg kvar i sängen och tog värk efter värk samtidigt som jag försökte räkna dom.Jag hade som en inre röst som talade till mig att bara ligga stilla och att andas mig igenom smärtan. Ju mer jobb jag gör här inne desto mindre jobb blir det inne på förlossningen tänker jag.Värkarna fortsätter och till slut behövde jag ta mig upp för att luta mig mot väggen. Det dämpade smärtan en aning. Där och då började jag ana att det faktiskt närmade sig en förlossning. Jag väckte min kille samtidigt som jag ringde på klockan för att be barnmorskan om en undersökning. Jag fick två alvedon och någon annan tablett för att dämpa smärtan. Sen skulle ska jag undersökas. Barnmorskan blev lite fundersam och säger att hon måste be en kollega att bekräfta det hon känner nämligen att jag redan är 10 cm öppen och helt redo för förlossningen.Eftersom att jag var förstföderska hör det inte till vanligheterna att öppningsfasen går så snabbt. Barnmorskorna var minst sagt förvånade. Efter konstaterandet om att jag var helt öppen går det undan i värkarna och vi skickas snabbt över till förlossningsavdelningen. Nu skulle jag föda. Herregud tänkte jag och kunde inte förstå att jag nu var så nära slutet av förlossningen. I min värld trodde jag att en förlossning skulle ta en dag eller åtminstone många, många timmar. Jag kunde verkligen inte smälta att jag nu befann mig på förlossningen och att jag snart skulle få träffa vår dotter.Tiden inne på förlossningsrummet är väldigt suddig och jag gick mer eller mindre helt in i en bubbla. Jag minns inte vilka som var inne i rummet utan det ända jag ser är stundvis Filippo vid min sida. Jag ska inte sticka under stolen med att en här smärtan var TUFF och helt annorlunda än värkarna. Jag forsätter trots det att försöka fokusera på andningen. Även om den också börjar kännas jobbig eftersom att smärtan nu var så intensiv.Jag hade tidigare valt att inte ha någon bedövning för att kunna vara mer i kontakt med min kropp och för att på det sättet kunna påskynda förlossningen. Däremot hade jag tänkt att ta en bäckenbottenbedövning. Den glömde jag dessvärre bort att be om den då jag var så inne i att försöka hantera smärtan.Till slut började jag höra Filippo och någon annan prata om "sugklocka" och att hon måste ut. Då är det som om att jag vaknar upp och förstår att hon verkligen måste ut. CTG apparaten visade att hennes hjärtslag hade börjat gå ner. Jag hör något om att "hämta in en senior läkare" och sen ber min barnmorska mig om att försöka göra squats. Det slår mig att jag hinner tänka, menar dom på riktigt allvar nu?! Ska jag göra squats när jag har så här ont?Med en uppgift som kändes nästintill omöjlig började jag iallafall göra häftiga benböj för att försöka få ner henne ytterligare. Oavsett hur ont det gör så är det som att kroppen tar över och bara styr mig i att agera och röra på mig. Jag hänger på något konstigt sätt bara med. Efter att ha gjorde mina benböj och någon annan märklig rörelse tar det säkert 7-8 minuter tills att vår älskade lilla Aléa äntligen kommer. Klockan var då 08:08 på morgonen.Jag minns att jag inte var helt närvarande den första stunden när hon låg på mitt bröst. Troligtvis befann jag mig i någon form av chock även fast jag minns att jag kände mig så stolt och nöjd med hur allt hade gått..Vilken fantastiskt mäktig känsla det var att föda fram mitt barn. Jag är så tagen och ödmjuk inför hur våran kropp bara vet vad den ska göra när det väl är dags. Om vi bara vågar ha tillit till allt som sker, till smärtan och dess funktion och litar på att våra kvinnliga kroppar är utformade på ett makalöst sätt för att kunna göra just det här.Våra kroppar vet verkligen exakt vad den ska göra. Det är egentligen rätt tryggt om vi bara kan luta oss mot den tanken. Att vi alla kvinnor besitter kunskapen om att föda. Rätt otroligt om man tänker på det så.Nu ska jag avrunda här och ta hand om vår lilla gudagåva till dotter. Jag älskar henne så otroligt mycket redan och kärleken blir bara intensivare och starkare för varje dag som går.Jag är tillbaka snart igen och tveka in att höra av er om ni har några frågor om förlossningen eller "Min barnmorska" som jag var med i. Svårt att få nog. Dom två sista bilderna är från sjukhuset när vi skulle åka hem. Jag tycker att hon redan har förändrats så mycket!❤️
