Birth Story Part 1. Är det inte så att det alltid är svårt att börja skriva om något som ligger en varmt om hjärtat? Som när du ska skriva ett tal till någon som står dig väldigt nära. Att just påbörja talet eller texten kan vara den absolut svåraste delen. Iallafall brukar det vara så för mig och det är precis den känslan jag har nu när jag ska försöka förklara den häftiga och minst sagt omtumlande upplevelsen om att föda mitt barn.Det slog mig att jag kommer att behöva dela upp det här inlägget i två delar så att det helt enkelt inte ska bli för mycket text. Del 2 får ni under morgondagen. Utan att övertänka detta är det lika bra att jag sätter igång. Till att börja med är jag väl medveten om att alla har sina egna unika upplevelser och ingen graviditet eller förlossning är någon annan lik. Oavsett vad så känns det fint att få dela med mig av min resa då jag hade en väldigt positiv förlossning och även graviditet. Naturligtvis var det en tuff tid i slutet av min graviditet då jag var inlagd på sjukhus omgångar och i princip var ordinerad till att vara sängliggandes. Men, utöver det måste jag ändå säga att jag mådde väldigt bra och kände mig stark igenom min tid som gravid. Ja, jag till och med kom att älska min mage och hur kroppen förändrades. Något som jag faktiskt inte trodde att jag skulle göra innan..I början av min graviditet fick jag höra om en vännina till mig som hade en väldigt positiv förlossning och för min del hjälpte det mig något oerhört med att själv ha en bra inställning inför min kommande förlossning. Ibland kan jag uppleva att vi matas av att bara få höra om förlossningar som var riktigt tuffa eller traumatiska. Vilket också är bra för dom som vill kunna förbereda sig genom att veta vad som kan hända. För min del skapade det däremot bara rädsla och onödig oro. Jag valde istället att pumpa mig själv med positiva tankar och en inställning om att allt skulle gå bra, oavsett vilket riktning min förlossningen än skulle ta när det väl är dags att föda. Hur det än blir eller går så är det okej tänkte jag.Med det sagt vill jag berätta om hur det gick för mig.Under min graviditet var jag med i den relativt nystartade satsningen "Min barnmorska". Projektet bygger på att du etablerar en trygg relation till fyra olika barnmorskor som du träffar inför förlossningen och under graviditeten. I samband med det görs även alla kontroller, mätningar osv. När det väl är dags för dig att föda blir det en av dessa fyra barnmorskor som följer med dig in till förlossningen. Hon blir helt och hållet din privata barnmorska som enbart är där för att hjälpa just dig. En DRÖM i dessa tider när situationen ser ut som den gör på förlossningsavdelningarna här i Sverige.Till förlossningen. Mitt vatten gick kl. 22:15 den 1 januari. Bara det var en CHOCK för mig. Vilken galet märklig känsla och minst sagt ett konstigt sätt att vakna upp till. Som om att det blivit läckage i en vattenledning och det bara väller ut vatten. Iallafall var det så det kändes. Som att det bara forsade ut vatten. Där och då fick jag en känsla av att jag absolut inte ville föda än eller åka in till förlossningen. Jag gjorde de mest banala sakerna och helt plötsligt satt jag i köket och putsade mina gummistövlar för att dom skulle vara rena och fina när jag åkte in till sjukhuset. Helknäppt och egentligen försökte jag nog bara dra ut på tiden och ta in att det nu var dags. Det var nu jag skulle få träffa min dotter men också genomgå den där förlossningen.Efter lite påtryckning från Filippo kom vi iallafall iväg till sjukhuset. I bilen började jag få några enstaka värkar. När vi väl kom in till sjukhuset konstaterade barnmorskan, som en ren rutinkontroll, att vattnet hade gått (även om det inte fanns någon tvekan om det från min sida med tanke på den stora mängd vatten som redan hade kommit hemma). Vidare ville dom skicka hem oss igen för att ladda batterierna inför förlossningen som enligt barnmorskan förmodligen skulle starta om 1-2 dagar.Perfekt tänkte jag som faktiskt bara ville hem igen. Jag hade en konstig idé om att få sova en första natt i vår lägenhet (frisk) och att få vakna upp morgonen därpå med en tänd brasa och en kopp kaffe. Jag vet, en rätt märklig prioritering. Men åter igen, jag tror att jag bara försökte skjuta bort tanken av att det nu var dags att föda. Något som trots allt kändes lite läskigt och främmande. Som tur är var Filippo tydlig med barnmorskan och bad dom om att undersöka mig en gång innan vi blev hemskickade. Vi hade nämligen misstankar om att jag redan hade börjat öppna mig eftersom att jag i princip gått utan någon livmodertapp dom senaste månaderna och varit 2-3 cm öppen under december månad..Tur att jag redan hunnit förvarna er om att inlägget kommer i två delar för nu vaknade Aléa och jag måste ändå avrunda.Imorgon får ni den sista delen. Tills dess får ni ta del av den här bilden som nog är den sista jag har på magen. Hur gulligt är det inte att hundar känner av att det ligger en bebis i magen? Sigge som är världens livligaste labrador var så otroligt försiktig med min mage och ville hela tiden luta sitt huvud mot den. ❤️
