En bebis i rekordfart.

Herregud säger jag bara... Idag är var det 8 dagar sen vår lilla kille kom till oss. Sanningen är den att jag dag efter förlossningen, för exakt en veckan sen, satt i mitt kök igen och skrev det här inlägget. Tanken var att skulle renskriva inlägget senare under dagen. Men, sen kom huvudet ifatt mig. Allt arbete och uppdaterande sattes på paus. Så som det bör vara i en sån unik situation med att välkomna en ny liten individ till världen. Min förlossning gick i en fullständig rekordfart och för min del har det varit lite svårt att ta in och hänga med i vad som hänt. Det första dygnet var som om jag bara levde någon annars liv och att huvudet bara följde med i en kropp som tog över. Det stora i att föda fram ett barn hann jag lixom inte ta in. Det gick helt enklet lite för fort att hinna greppa att jag åter igen fått ytterligare en liten gudagåva till mig..

Låt mig berätta hur allt började. Jag ser att jag avslutade mitt blogginlägg 05:52 den morgonen som jag födde. Som jag skrev hade jag börjat få lite små värkar vid 04:30 och bestämde mig då för att gå upp för att få undan lite jobb om förlossningen nu skulle starta. Under inlägget får jag lite ondare men är ändå fast besluten om att få klart lite jobb. Sen hade jag en idé om att jag absolut ville ha nytvättat hår inför förlossningnen. Så. När jag avslutade inlägget där vi 05:52 var jag påväg in i duschen. Där och då börjar jag dock känna att värkarna blir mer intensiva. Shit tänkte jag. Det fanns ju ingen tid till att tvätta håret. Det tar mig minst 40 minuter att tvätta håret och sen hinna föna det. Nej. Det fick bli bara en dusch. När klockan var strax efter 6 väcker jag min kille för att signalera att det är dags. Sen ringer jag min mamma som är hos oss inom tio minuter. Aléa vaknar och samtidigt som jag försöker installera henne i soffan framför Cocomelon har jag värkar som jag försöker gömma för henne. Jag vägrade att låta henne se mig ha ont. Vidare hade jag ytterligare en fixidé om att vi absolut skulle ta en taxi till sjukhuset. Jag ville att Filippo skulle kunna fokucera på mig i bilen istället för att köra. Galet nog får vi inget svar av Taxi Stockholm. Efter 10 minuter i telefon börjar tiden bli knapp. Jag är dessutom inskriven i att föda på Huddingen Sjukhus vilket är 30 minuters bilresa bort. När klockan är 06:40 tar Filippo det viktigaste och absolut bästa beslutet i att strunta i taxi och istället springa för att hämta vår bil. TUR det säger jag bara. Värkarna kom nu med 2 - 4 minuters mellanrum och Filippo fick köra som en fullständig dåre. Kl. 07:13 var vi framme på Huddinge Sjukhus. Vi blev tilldelade ett rum och installerade oss lite hastigt. Jag gick på toaletten och hanterade verkarna som nu var intensiva men helt hanterbara. Precis som min förra förlossning. Min barnmorska undersökta mig någon gång vid 07:20 och konstaterade då att jag var 9 cm öppen. Plötsligt gick mitt vatten. Fortfarande hade jag inte ens hunnit få på mig sjukhusskjortan. Jag skulle tippa på att klockan nu var 07:25. Jag får på mig skjortan och känner plötsligt att jag får ett kraftigt tryck nertill. Jag ber Filippo plocka fram lustgasen som förra gången var helt effektlöst eftersom jag inte förstod hur den skulle användas. Dessutom var den bara påkopplad till 10 %. Helt värdelöst. Den här gången fick jag däremot till teckniken och drog upp styrkan till absolut max. Klockan var nu någon minuter efter 07:30. Från ingenstans känner jag att jag får kraftiga krystvärkar och att kroppen bara börjar jobba med värkarna utan att jag ens hinner förstå vad som händer. Jag bara andas i lustgasen och försöker hantera den extrema smärtan. Jag hinner inte ens prata och förklara att det känns som om jag måste springa på toaletten. Jag är som sagt helt fastklistrad i lustgasen. Självklart behövde jag inte gå på toaletten utan det var ju huvudet som kom och gav en känsla av att jag behövde springa på toaletten. Barnmorska nummer två (som kom från Huddinge Sjukhus) stod hela tiden med ryggen mot britsen för att installera oss i rummet. Hon hade inte alls förstått vad som hände utan stod som sagt fortfarande och plocka fram allt som skulle komma att behövas under förlossningen. Hon var helt ovetandes om att det faktikst höll på att födas en liten bebis bakom hennes rygg. Eftersom jag även denna gång var inskriven i Min Barnmorska projektet så hade jag min egna barnmorska hos mig (utöver barnmorskan från Huddinge sjukhus). Barnmorskan från Min Barnmorska-teamet hette Lina och var så fantastiskt lugn och fin mot mig. Hennes sätt att hantera situationen och förlösa mig hade inte kunnat bli bättre. Hon var så cool och trygg i sin röst vilket hjälpte mig något oerhört. Lina skulle precis avsluta sitt nattpass när jag kom in till förlossningen. Så blev det inte, utan där satt hon i sina träningskläder och styrde om allt på ett så proffsigt när hon förstod att hon skulle behöva stanna kvar och förlösa mig.

Såhär i efterhand är det lite komiskt hur allt egentligen gick till. Jag minns under förlossningen att Lina på ett väldigt lungt sätt försökte tillkalla barnmorka nummer två för att be om en varm handuk. Men eftersom jag var tyst (mitt ansikte var fastklistrat i lustgasen) så förstod inte den andra barnmorskan vad som hände. Hon var som sagt helt ovetandes. Jag minns att min barnmorska Lina fick höja rösten och med en lite kraftigare ton säga "kan vi snälla få en varm handuk här för bebisen kommer NU". Jag tror att det var ungefär 3 krystvärkar för mig och sen var han ute. Både jag och Filippo var i chock. Just för att allt fick så snabbt. Jag är så tacksam för det, eftersom den olidliga smärtan blir kort. Baksidan av en så fruktansvärt snabb förslossning är definitivt att den första stunden och timmarna med honom kändes helt overklig och väldigt väldigt främmande. Jag hade svårt att ta in honom helt enkelt vilket nu i efterhand får mitt hjärta att brista. Där låg jag och tänkte på Aléa och hur hon skulle ta emot allt detta. Sakta men säkert började allting tack och lov att klarna lite och när jag fick se Filippo hålla i honom var det som att paletten trillade ner, iallafall lite, och tårarna bara rann. Äntligen kunde jag börja greppa att jag faktiskt fött ut vår älskade lilla son. I en absolut raketfart . Allt som allt var det 6 minuter. Det var som om när jag fick se Filippo hålla honom kunde jag förstå situationen från en annan synvinkel.. Vi fick stanna på sjukhuset i 6 timmar vilket är den tiden man måste vänta tills dess att läkaren kommer för en rutinundersökning. Sen var det bara att klä på honom kläder för första gången och bege oss hem. Rätt overkligt ändå efter att ha genomgått något så stort som att föda fram en ny liten människa.. Jag bad min mamma att ta hem Aléa till sig för att vi skulle få åtminstånde en dag ensamma med honom utan att Aléa. Naturligtvis saknade jag ihjäl mig efter henne men det känns så viktigt att få tona in med vår nya lilla kille. Ge honom den tiden han behövde. Sen ville jag hinna samla lite krafter för att kunna välkomna Aléa hem med ny enerig. Min kropp känns galet nog nästan helt återställd redan dagen efter men huvudet var minst sagt upp och ner. Barnmorskan konstaterade att det inte fanns ett skrapsår eller spår efter förlossningen. Så oerhört skönt och en enorm skillnad från förra gången då jag minns att jag knappt hunde sitta ner den första dagen. Dessutom gjorde det galet ont att kissa..

Vi har nu haft 8 dagar med vår älskade lilla Nicolo och från ingenstans är det som om att mitt hjärta har öppnat upp sig ytterligare några dimensioner. Något som jag faktiskt var lite orolig för innan han kom. Jag visste ju att man kan älska alla sina barn, men jag var ändå osäker och nyfiken på hur det skulle gå till och hur det skulle kännas.. Nu vet jag. Självklart känner jag mig splittrad mellan mina två barn och jag har dom senaste dagarna bara velat klona mig själv för att kunna ge lika mycket av mig själv till båda två. Det går ju inte men jag tycker att vi fått ihop det bra jag och Filippo. Vilket teamwork det krävs och jag är så glad att jag har Filippo vid min sida i allt detta. Världens absolut bästa pappa till våra barn.

Nu ska jag börja avrunda det här långa inlägget. Vi har ju också hunnit med att vara sjuka här hemma. Jag har bihålsinflammation och en hemsk förkylning som vägrar ge med sig. Nicolo och Aléa är jätteförkylda, så när han var två dagar gammal blev det dessutom ett besök till akuten för att kontrollera hans andning som var rätt påverkad av hans täppta näsa. Inte klokt. Vi är fortfarande dåliga men det är bara att härda ut och fortsätta med koksalt i Nicolos näsa.

Avslutningsvis måste jag såklart nämna att jag är så evigt tacksam över att den här förlossningen gick bra. Det är inget man ska ta föregivet ändå. Sen kan jag inte sluta att imponeras över vad vi kvinnor är kapabla till. Fy helvette vad det gör ont att föda fram ett barn och jäklar vad vartenda kvinna där ute är en kämpe. Att föda barn är inte enkelt. Det är nog det absolut största utmaningen vi kvinnor kan ta oss an och ändå klarar vi alla av det. Vilka otroliga krigare vi är! Eftersom jag vet smärtan och hur tufft det är så kan jag inte vara med imponerad av vartenda mamma där ute som går igenom detta..

Nu checkar jag ut för ett tag. Ha en fantastisk Nationaldag så hörs vi snart igen!

Stor kram, L.